Amazonas och Inkaleden - En resa i Peru 2019 -> Dag 10 Måndag 23 september; Paccaymayu - Wiñayhuayna, Peru

Som vanligt blev vi väckta med lite kokate. Väckning 5:30 och vandringen startade 6:45. Dagens vandring kom att bli den längsta. Eftersom vi campat i en dal började dagen med en stigning. Vi klättrade brant till 4000m. På vägen upp fick vi se hjort och kondor. Hjorten stod still så vi kunde ta riktigt bra foton men kondoren svävade högt upp i himlen innan den försvann bakom en bergstopp. Vi klättrade upp på toppen av Runku Pass och fick delta i en ceremoni med vår guide. Vi placerade 3 kokablad under en sten som vi tagit med till platsen vi befann oss på. Min förståelse av det hela var en hyllning till berget och Moder Jord. De tre kokabladen hade nån andlig symbolik som jag tyvärr missade berättelsen om. Dagens vandring började uppför men efter att vi passerat Runku Pass gick vi 1400 höjdmeter utför. Stundvis är det rejäla trappsteg som Marie verkligen fick känna av eftersom hon är kort. Mina tår i högerfoten började ge sig till känna efter ett tag och värkte rejält innan jag insåg att snörningen på mina kängor gått upp. Knyta om och må gott igen 😀. Ena stunden är man på toppen av ett berg eller genom en flera hundra år gammal inkaruin och i nästa stund vandrar man genom regnskog. Otroligt vackert, häftigt, fantastiskt som man bara måste uppleva.

Vi var framme vid Wiñayhuayna halv sex, strax innan det blev mörkt. På kvällen serverades som vanligt kaffe, te och popcorn. Eftersom det var sista kvällen bjöds det även tårta innan middagen serverades. Kocken är helt fantastisk på att skapa den ena goda och vackra maträtten efter den andra. Vi hade avtackning på kvällen då vi gav extra betalning till bärarna. Betalningen gavs till kocken som var chef för deras grupp. Jag antar att han fördelar i sin tur inom gruppen. Bärarna var bönder som hade det här jobbet som extraknäck några gånger per år. Kocken var den mest rutinerade av dom alla med sina 12 år på Inkaleden. Det är ett slitsamt liv dom lever som bönder och bärare. Jag skänkte min Mora Eldris kniv med tändstål till kocken (fick köpa nytt när jag kom hem).

När vi krupit till kojs för sista gången i tälten stormade det in ett gäng högröstade amerikanare som hade vandrat de sista timmarna i mörker. Att ta hänsyn till övriga som försökte sova existerade inte i deras värld. Nåväl, även dom blev trött och kröp till kojs. Imorrn ska vi upp extra tidigt för att nå solporten när solen stiger upp.

Kennet (-:

Bärarna diskar innan avfärd från Paccaymayu, plastpåse som vattenrening

Utsikt mot lägerplats Paccaymayu

Först kämpar vi uppåt några hundra höjdmeter :-)

Framme vid Runkuraqhay

Ännu en maffig vy

Elio tar oss med i en andlig ceremoni på Runku Pass 

Huemul, hjortdjur som lever i anderna

Naturliga passager genom grottor

Lama o Kennet vid Sayacmarka

Formad sten för att hålla takpålar, Sayacmarka

Utsikt från Sayacmarka mot Chakicocha, vårt lunchställe

Vi närmar oss lägre vegetation

Nöjd efter lite vandring och en god lunch

Vy mot Chakicocha, i bakgrunden syns även Sayacmarka

Det mesta var färdigblommat men några vackra blomster är kvar 

En kolibri suger nektar

Vacker mossa/lav utefter bergssidan

Sista platsen för natthärbärge

Som alltid en fullt fungerande vattenplats

Inkaruin

Nöjda vandrare med Urubambafloden i bakgrunden

En magnifik inkaruin innan vi når Wiñayhuayna

Kolla in trappstegen, genialt

Den lilla pricken är Marie på väg nedför trappen i bilden nedan

Här var det rejält brant att gå utför

Magnifikt

En fantastisk kock

Sista kvällen med kock o bärare

Amazonas och Inkaleden - En resa i Peru 2019 -> Dag 9 Söndag 22 september; Huayllabamba - Paccaymayu, Peru

Första gången jag vaknade och kände mig pigg och utvilad var halv 3. Som vanligt drygt 6 timmars sömn men jag insåg att jag kan inte ligga och vänta tre timmar på väckning. Det är bara att vända på sig och somna om. Nästa gång jag vaknade var 3:30 då tuppen gal, vilket den gjorde hela morgonen. Jag har legat och blundat till 5 då Marie ville ha sällskap till muggen. Halv 6 kom room-service med kokate ☕som är en nödvändighet då vi ska upp på drygt 4200m höjd idag. Klockan 7 gav vi oss iväg på en lång vandring.

Vi vandrar mitt i deras historia, den ena inkaruinen efter andra är placerade med jämna mellanrum. Vissa inkaplatser är större där man bedrivit jordbruk och andra mindre som fungerat som rastplatser utefter leden. På bergssidorna har man gravplatser och även skafferi. Skafferierna är 2-våningshus med dörröppning på nedre plan och fönsteröppning på övre. Kylig luft viner genom huset och håller lagom temperatur.

Till sist några ord om tankar kring Peru. Det folk som vi passerar ser ut att slita på samma sätt som man gjorde i Sverige för 200 år sedan. Nästan allt arbete som utförs i jordbruken utförs för hand. På resan till Ullantaytambo såg jag en äldre man stå på en majsåker hukad med en hacka i handen. Man bor eländigt i hus gjorda av lerblock o takplåt. Tänderna ser eländiga ut. Kvinnorna har alltid barnen med sig i sitt arbete och dom minsta får dom bära på ryggen. Det känns svårt att se på nära håll eftersom man inte kan påverka. En sak i det lilla är att man köper vatten, läsk osv. av kvinnan på gatan. Note: Vid hemkomsten lärde jag mig att Perus Vänner har ett projekt i en by i Urubambadalen där man skapar förutsättningar för ett bättre liv genom att se till så att barnen kan få en ordentlig skolgång och mycket annat. 

En tuff klättring på 3,5h till lunchstopp. Alla tre var riktigt pigga till lunchstoppet. Det är imponerande att mest hela tiden har vi gått i trappor skapade av Inka, för hundratals år sedan. När vi kom fram hade bärarna slagit upp kökstält och och vårt matsalstält😊. Vyerna och naturen är fortsatt helt fantastisk. Ena stunden passerar vi ett bergspass och en stund senare är vi nere i regnskog och vandrar. Måltiderna är suveränt goda och börjar alltid med soppa. Därefter kött, grönsaker och ris, potatis eller pasta. Som avslutning serveras en kopp te.

Idag passerade vi Dead woman’s pass på 4215möh. Adam var naturligtvis först upp. Far fram som en kalv på grönbete. När Marie kommit upp lyckades vi få en bild tagen på oss tre sen small åskan till rejält och ett kraftigt regn kom över oss. Vi väntade inte in Eva och vår guide utan skyndsamt tog vi på regnponchon och började vandringen ned. Att gå nedför på blöta stenar som trappsteg visade sig vara lika stökigt som uppför. Men en sakta lunk funkar. Bärarna däremot tar en plastpresenning som skydd och studsar nerför berget, helt sanslöst.

Det blev ett antal stopp under eftermiddagens vandring. Vi spanade nämligen in kolibrier och en del andra fåglar som är för kvicka för oss att ens försöka artbestämma. Min fågelapp rör sig bara i Europa så den var inte till nån hjälp heller.

Mörkret faller snabbt, kvart i 6 började det skymma och kvart över var det kolsvart. Vi hade tur och fick en stjärnklar himmel. Det var den mest magnifika himmel jag skådat. Himlen var alldeles full av stjärnor. Tyvärr lyckades vi inte fånga himlen på bild

I natt har vi campat intill en bäck. Det är inte helt enkelt för en gubbe att försöka sova pinknödig intill en bäck. Vägen till toan är totalt kolsvart, stökig och lång så viljan att kliva upp finns inte. Det blir ljust om 25 minuter 🤪.
Kennet (-:

Adams lycka - wifi

Tungt packade bärare

En stunds vila

Detta ska upplevas

En pigg Marie

Uppackning för lunchpaus

Panoramavy över lunchstället

Dagens rätt

Dit ska vi - Dead woman's pass

En kort stund på toppen innan åska o regn

Sakta nedför på slippriga stenar

Snötäckta berg

Inkaleden

Pippi

Pippi

Lama

Köp lite energi

Adam väntar in Marie

Det mesta hade blommat ut men en del vackert fick vi se

Kolibri

Var tält på sin utpekade plats

Lite kyligt är det när man når fram till kvällslägret

Middagsdukning med fina pannkakor